I helgen körde jag Finnmarksturen, 7,5 mil på mtb på grusväg, skog och lite asfalt. Vi åkte upp på fredagen och med ett middags stop i Örebro kom vi upp vid halv nio tiden på kvällen och instalerade oss där vi skulle bo. Förberede cyklarna och för min del blev det ganska tidigt i säng. Upp tidigt på lördagen och hämtade nummerlappar och klockan 10 gick starten då alla klasser startade samtidigt så ca 600 cyklister drog iväg. Banan var gjord i två loopar och första delen var riktigt rolig. I första uppförsbacken fanns Michaela från klubben och hejade på och det är alltid skönt att ha nån efter banan som man känner. Sen bar det av på grusväg och efter ett tag in i skogen där det nästan blev stop av alla cyklister men lite tacksamt va det för då kunde man hämta andan lite och få ner pulsen. Benen känndes riktigt bra och pigga så det var bara att trampa på. Första kontrollen rullade jag förbi och stannande en bit efter för att inta lite energi och sträcka ryggen. De första 3,5 milen gick bra utan att få känningar men sen började det värka i ryggen så det var bara att bita ihop och härda ut så länge som möjligt innan jag fick gör små stop. På asfalten innan andra stoppet drog jag en kille som tackade mig för farten och så säger han till mig att det är nu uppförsbackarna börjar. Nej, tänkte jag men jag kände mig ändå stark fortfarande så jag käkade lite bananer och kastade mig upp på cykeln igen. Vädret var kanon under hela loppet med strålande sol och ca 22 grader varmt så det var ganska torrt efter banan. Killen hade rätt, nu blev det verkligen klättring uppför. När man bemästrat en backe så kom en liten utförslöpa och sen var det uppför igen och igen och igen. Långa grusbackar uppför och så bar det direkt in i skogen så det var verkligen att bita ihop och kämpa på. Tröttare och tröttare blev jag och jag var verkligen inte ensam om det så jag valde att kliva av cykeln och gå uppför istället och det var jag inte ensam om. Många gjorde det. På några ställen de två sista milen så sa jag högt till mig själv att nu vill jag verkligen vara i mål för nu e de inte roligt att cykla längre. Det gjorde verkligen ont överallt i kroppen men en liten stund efter den tanken har passerat så biter man ihop och kämpar vidare. Det upplevs allt längre mellan skyltarna som det står hur långt det är kvar till mål och man blir lika glad varje gång man passerar en skylt. Sjuk som jag e så kom jag till ett litet avsnitt med lera och det första stället fick jag stop och då var det bara att traska på men den andra lerhålan lyckades jag faktiskt att cykla igenom å tanken var bara att jag får inte ramla ner i skiten och när man väl klarat det så höjs stämningen inombords en aning. Tillslut så passerade jag målinjen efter 4 timmar och 43 minuter och det var hur gött som helst. På upploppsrakan hade jag en stark hejarklack som lyfte mig in i mål….. Nöjdare än så här kan man inte vara efter att klarat av att kämpa vidare när det är fruktansvärt tungt och tårarna är nära för det smärtar i stort sett överallt och man har krampvarning i vaderna och hjärtat slår så mycket de orkar för att syresätta kroppen. Dagen avslutades med att vi gick ut å käkade på kvällen. Sen när vi var tillbaka där vi bodde var det inte mycket med mig längre!! Natten till söndagen var väl ingen höjdare för de gjorde ont i benen och varmt va det men söndagen tillbringade man ju de mesta i bilen hem med ett shopping stop. Riktigt nöjd med loppet men en trött och sliten Eva efter en helg i Ludvika är det och nu gäller det att återhämta sig under veckan på bästa sätt för på Lördag är det dags för en till utmaning!!!
